Sedan de byggdes under den tidigare hälften av 1914-talet har de historiska bussarna som utgör majoriteten av NHRR:s passagerarflotta kallat dessa räls hem. Byggt mellan 1932 och XNUMX av Bethlehem Steel Corporations Harlan & Hollingsworth Division i Wilmington, DE, förvärvades de av Reading Company för användning i pendelpassagerartrafik mellan Reading Terminal i Philadelphia och de omgivande samhällena. En gång ansågs de vara det senaste inom järnvägsutrustning för passagerare, de var avgörande för att ersätta äldre träbilar på Reading-systemet. De kunde sitta mellan sjuttioåtta och åttiosex passagerare bekvämt och var utrustade med förbättrad uppvärmning, små toaletter i varje ände och elektrisk belysning, vilket var en riktig lyx på den tiden.
Kön till New Hope var bara ett ställe i denna del av Pennsylvania där dessa bilar regelbundet kunde ses i yngre år. Andra destinationer inkluderade, men var inte begränsade till, samhällena Lansdale, Doylestown, Norristown, Newtown, Hatboro, Glenside, North Wales, Jenkintown, Quakertown, Bethlehem, Allentown och Langhorne.
När de togs i bruk körde den äldsta av dessa bilar bakom Readings ånglok. Allteftersom åren gick, låste många kopplingar med den nyare dieselelektriciteten.
De två yngsta var konstruerade som självgående bilar, drivna av elektricitet från kontaktledningar. Dessa användes av Reading för att ersätta och pensionera de äldsta av de lokdragna bussarna.
PBh-bilarna: nr 1424 och 1505
De äldsta bilarna i NHRR-tjänsten, nr 1424 och 1505, konstruerades 1914 respektive 1916 som en del av två separata beställningar. Nr 1424 är en av två bussar på NHRR från den tidigare beställningen, medan nr 1505 är den enda bilen som överlever idag från 1916 års ordning.
Som konstruerade kom de båda med ett dubbeldäckat tak i "Clerestory"-stil som liknar det som hittades på Readings tidigare trävagnar. Detta skulle ändras på 1930-talet när järnvägen byggde om dem med ett rundat tak i "Turtleback"-stil, identiskt med det som hittades på yngre personbilar. De kom också med dekorativa träslöjd i mahogny på sina innerväggar.
Mellan 1959 och 1964 användes nr 1424 ofta som en del av består av Reading's ångdrivna Iron Horse Rambles. Dessa utflykter kördes över olika delar av järnvägens system i Pennsylvania, New Jersey och Delaware och drevs av deras berömda 4-8-4 "T1"-klasslok.
Båda bilarna köptes direkt från Reading Company av grundarna av NHRR mellan 1963 och 1966. Valda från en lagringslinje i St. Clair, PA, renoverades de för service innan de flyttade till New Hope för driftstart på sommaren av 1966. Kort efter förvärvet hyrdes No. 1424 ut mycket kort till den kortlivade utflyktsoperatören York Southern Railroad, som sprang ut från York, PA över spåren av Maryland & Pennsylvania Railroad. Under det här hyresavtalet bar bussen fortfarande hela Reading Company-målningen och bokstäverna.
Sedan de kom tillbaka till Bucks County för många decennier sedan, har nr. 1424 och 1505 varit i konsekvent drift. Båda har fortfarande kvar mycket av sin ursprungliga interiör, inklusive det vackra mahognyträverket på väggarna, vilket ger dagens resenärer ett utmärkt exempel på hur det var att resa hit under 1910- och 1920-talen.
PBn-bilarna: nr 1127 och 1220
Dessa bilar konstruerades som en del av två separata beställningar, nr 1220 1922 och nr 1127 1924.
Liknande i stil som sina lite äldre systrar, kom båda nya till Reading med mer modernt utseende, för tidsperioden, rundade "Turtleback"-stiltak istället för den äldre "Clerestory"-stilen. Dessutom kom innerväggarna ursprungligen utan dekorativt träslöjd i mahogny, och NHRR-butiken lade senare till några i nr 1127 för att matcha den äldre flottan.
1930 ersatte Reading de ursprungliga lastbilarna i "Commonwealth"-stil (hjulaggregat) på nr 1127 med mer flexibla "Taylor"-lastbilar för teständamål. Detta ledde till att järnvägen beställde de nya självgående, eldrivna personbilarna med den sistnämnda lastbilsdesignen, som visade sig vara bättre utrustade för att hantera snabb acceleration. Nr 1127 var den enda lokdragna bussen som tog emot "Taylor"-lastbilar och åker fortfarande på dem i modern tid.
Mellan 1959 och 1964 användes nr 1127 regelbundet i består av Reading's ångdrivna Iron Horse Rambles genom Pennsylvania, New Jersey och Delaware.
Både nr. 1127 och 1220 drevs i pendlingstrafik till mitten av 1960-talet, deras sista körningar för läsningen ägde rum på den närliggande Newtown förgrena sig.
Efter pensionering av Reading, förvärvades båda från St. Clair, PA lagringslinjen mellan 1966 och 1967 för utflykter av Valley Forge Scenic Railroad i Kimberton, PA. Beläget cirka fyra miles från historiska Valley Forge Park, körde detta företag utflykter som liknar NHRR över en del av Reading Companys tidigare Pickering Valley Branch. Under sin korta tid på Kimberton målades båda om och numrerades om till sin nya ägare, med nr 1127 som blev VFSR nr 1776 och nr 1220 blev VFSR nr 1775. Namnet Pickering Valley applicerades också på sidorna av nr 1220 under sin tid på Valley Forge.
Efter stängningen av Valley Forge Scenic Railroad 1970, förvärvades båda bilarna av NHRR och förenade sig med flera av deras tidigare Reading-systrar på Bucks County Shortline. Sedan deras ankomst har båda bilarna varit i konsekvent tjänst.
EPb-bilarna: nr 867 och 870
Båda dessa bilar konstruerades 1932 i samband med Readings massiva projekt i slutet av 1920-talet och början av 1930-talet för att konvertera de flesta av sina pendeltåg i Philadelphia-området från ångtransport till elektrisk drift.
Ursprungligen byggdes dessa bilar som självgående enheter, som drar elektrisk kraft från kontaktledningar med en takmonterad strömavtagare, snarare än att åka bakom ett lokomotiv. Levererade med "Taylor"-lastbilar, som ett resultat av tester som utfördes 1930 med lokdragen buss nr 1127, kördes de i mycket högre hastigheter än traditionella lokdragna tåg, med snabbare acceleration från stationshållplatser. Endast sett under tråd, körde dessa bilar bara så långt norrut som Hatboro, senare Warminster, på New Hope Branch under Reading-dagarna.
I mitten av 1960-talet var båda bilarna en del av den flotta på trettioåtta som Reading byggde om i sina huvudaffärer inom järnvägens namne Pennsylvania stad. Förbättringar, finansierade av City of Philadelphia, inkluderade ny belysning och säten, mekaniska uppgraderingar och en ny blå och vit lackering, för vilken de uppgraderade bilarna skulle få smeknamnet Blueliners. Vid den här tiden fick de nya nummer, med nr 867 som blev nr 9123 och nr 870 blev nr 9125.
SEPTA började tillhandahålla finansiering för järnvägspendlarservice i Philadelphia-området med början 1966, med Reading som fortsatte att driva bilarna till 1976 när Conrail-besättningarna tog över. Detta skulle pågå till 1983 när Conrail lämnade passagerartrafiken och SEPTA:s nyskapade regionala järnvägsdivision tog full kontroll. Ett år senare, med öppnandet av den nya Centre City Commuter Tunnel, stängde Reading Terminal sina dörrar för tågtrafik den 6 novemberth, med nr. 9123 och 9125 båda en del av den består som sprang på den sista avgången från den historiska stationen.
I slutet av 1980-talet drogs båda bilarna i pension från inkomstpassagerartrafiken, med nr. 9123 som förvärvades av Reading Company Technical & Historical Society och nr. 9125 omvandlades av SEPTA till en motorlös besättningsvagn för användning på pendeloperatörens trådunderhållståg.
No. 9125 pensionerades av SEPTA 2004 och köptes strax efter av NHRR. Efter flera års lagring restaurerades den och återvände till passagerartrafik som en lokomotivvagn 2019, omnumrerad tillbaka till sin ursprungliga nr 870.
Nr 9123 återställdes till ett Reading-målningsschema och visades senare på Reading Railroad Heritage Museum i Hamburg, PA. 2020 förvärvades den av NHRR och flyttades till Bucks County, och återvände till passagerartrafik som en lokomotiverad buss den hösten. Planer är att numrera tillbaka den till nr 867 vid en framtida ommålning till järnvägens färgschema.
